Storskarv från yrkes- och fritidsfiskare

Problem

Från yrkesfisket men även fritidsfiskare är storskarven, eller mellanskarven som rasen sinensis kallas, en hatad art med dåligt rykte. Den ses som syndabock för uteblivna fångster, skador på redskap mm. Arten utrotades i Sverige i slutet av 1800-talet men återkom i slutet av 40-talet till Svartö i Kalmarsund och samtidigt i Danmark. Förmodligen sökte skarvarna lugnare platser sedan de blivit hårt förföljda på sina kolonier i f d Östtyskland. OBS! Arten är inte inplanterad i Sverige av Bengt Berg som det ofta hävdas från yrkesfisket.

Sedan 1950-talet har skarvarna ökat och i slutet av 1990 talet förekommer den i stora delar av Östersjön upp till Ångermanlandskusten samt inne i de stora sjöarna Vänern, Mälaren och Hjälmaren.

Bytesvalet i undersökta skarvbon på Svartö 1975 och Svartö och Gåsö 1992 visar att skarvarna främst äter fisk som inte utgör matfisk för människor. Abborre, mört, rötsimpa, tånglake, id och gärs är helt dominerande bytesfiskar. Ål utgör mindre än 1 % av födofiskarna. Lax, sik, flundra ingår överhuvudtaget inte i menyn. Nya bytesundersökningar från Ivösjön i Skåne, Östergötlands skärgård och Lurö skärgård i Vänern visar exakt samma födoval. En beräkning av skarvens födoupptag i Vänern 1993 visade att skarvarna under april-oktober konsumerade 69 ton fisk jämfört med Vänerns 2 356 registrerade hel- eller deltidsfiskare vars totala fångst uppgick till 1 400 ton. Skarvarna svarade således för ca 5 % av fiskupptaget och då av de arter som i stort sett (undantag för abborre) inte intresserar yrkesfiskarna.

Fiskeriverket gav 1998 ut en rapport om mellanskarvens ekologi och effekter på fisk och fiske (Henri Engström) och i den fastslås bl a att av de platser där en dokumentation och kvantifiering av skador på fisk ägt rum är omfattningen av skador för närvarande förhållandevis liten samt att storskaliga förändringar av fiskpopulationer genom skarvpredation i studier ej har kunnat beläggas. Att mellanskarven skulle vara en allvarlig konkurrent med det kommersiella fisket är således helt felaktiga påståenden.

Förutom att skarvarna är stora, svarta fåglar med ett dinosaurieliknande yttre så har de en annan sida på minuskontot nämligen att de förändrar den miljö där de häckar. Skarvarna häckar både på marken och i träd. På de öar där vi har trädhäckande skarvkolonier dör så småningom träden förmodligen både pga att skarvarna bryter grenar och bomaterial från träden samt att den starka avföringen påverkar träden. En plats där en skarvkoloni slår sig ner kan således förändras drastiskt. De blir därför inte populära bland båtfolk och sommarstugeägare i kusten.

Åtgärder

Inga åtgärder får ske på häckningslokalerna eller under häckningstid!

Regelrätta attentat, med nedsågning av boträd och ihjälskjutning (eller ihjälslagning) av ungar och vuxna, har skett ett antal gånger under 1980- och 90-talet på ofta fågelskyddade och fridlysta öar och som regel fått den effekten att man spridit skarven till nya öar där de inte häckat tidigare. I stället för att ha få stora kolonier har man fått därför fått många mindre.

Ingen skyddsjakt under övrig tid

Utanför häckningsplatserna på välbesökta fiskeplatser eller andra områden där skarvar kan tänkas vistas kan olika metoder för att skrämma skarvarna prövas. Inga metoder har prövats i någon större utsträckning men från England anges heliumfyllda drakar, the vigilante helikite, som en metod att använda och ha effekt på en yta av 4 ha. Andra metoder att pröva är de som finns uppräknade under avsnittet om gäss och tranor i växande gröda.