Storskarv (Phalacrocorax carbo sinensis)

Utbredning: Storskarven häckar i kolonier efter den svenska kusten från Bohuslän på västkusten upp till Ångermanland vid ostkusten. Förekomsten är störst i Skåne, samt efter Blekinge- och Smålandskusten med större kolonier bl a på Svartö och Svartingskär med över 2 000 par vardera. Även efter Östergötlandskusten finns större kolonier. Skarven har också etablerat sig i vegetationsrika och grunda insjöar i södra och mellersta Sverige. Den häckar t ex i Ivösjön och Ellestadssjön i Skåne, Glan och Roxen i Östergötland och i Vänern och Hjälmaren. Den svenska populationen tillhör rasen sinensis (mellanskarv) och beräknas till ca 16 000 ex varav insjöhäckningarna utgörs av ca 2 000 par.

Flyttning: Flertalet skarvar lämnar landet i augusti och september och flyttar till Centraleuropa och Medelhavsområdet. Under hösten och vintern förekommer kvardröjande mellanskarvar samt storskarvar av nominatrasen carbo som häckar i Nordsjön och efter norska kusten. I februari och mars är de första skavarna åter i Kalmarsund medan de dröjer till mitten av maj till häckningslokalerna längst norrut i Ångermanland.

Häckning: Skarvarna häckar kolonivis och bygger risbon av kvistar, tång och vattenväxter i träd eller direkt på marken på öar i skärgården och insjöarna. De lägger 3-5 ägg och varje häckning ger i snitt två flygfärdiga ungar. I vart femte skarvbo blir det inga ungar. Ungarna blir flygga efter 50-60 dagar.

Föda: Storskarven är generalist och äter de fiskarter som är lättast att komma åt. Mört, abborre och tånglake är de vanligaste bytesfiskarna men även rötsimpa, gärs, id, lake, strömming förekommer. Mindre än 1% av bytesfiskarna utgörs av ål. Andra kommersiellt viktiga fiskarter som havsöring, lax, torsk och plattfisk äts i liten utsträckning i Sverige.

Hot: Det största hotet mot arten är mänsklig förföljelse genom jakt, förstörande av bolokaler (t ex attentat mot trädkolonier) och äggprickning. Arten utrotades av människan i början av 1900-talet men återkom i slutet av 40-talet till Kalmarsund. Störning och förföljelse på boplatser leder ofta till att arten sprids till andra öar och där upprättar nya kolonier.

Ingen allmän jaktid finns utfärdad och skyddsjakt får endast beviljas med stöd av EG:s fågeldirektivs undantagsbestämmelser. Det betyder att skyddsjakt endast får beviljas efter beslut från länsstyrelsen för att förhindra allvarlig skada på fiske om det inte går att finna någon annan lösning på problemet.

Övrigt: Det finns inga belägg som styrker teorin att skarven tränger undan andra arter som t ex grisslor som tordmule, sillgrissla och tärnor t ex skräntärna. Tvärtom verkar skräntärne-, tordmule- och sillgrisslekolonier etableras på öar där skarv börjat häcka. Skarven fungerar troligen som skydd mot rovdjur bl a mink.