Spillkråka (Dryocopus martius)
Utbredning: Spillkråkan förekommer tämligen allmänt till sparsamt över hela Sverige (fjällkedjan undantagen). Den lever i barr- eller blandskog men även i ren lövskog (t ex bokskog). Den anses av många ha minskat påtagligt i norra Sverige men inventeringsuppgifter saknas som stöder det påståendet. I Finland har dock vid omfattande linjetaxeringar konstaterats en 75%-ig minskning åren 1955-1975. Totalpopulationen i Sverige har uppskattats till ca 50 000 par vilken troligen är en överskattning med tanke på den glesa och sparsamma förekomsten i Norrland. En mer realistisk populationsskattning stannar vid 20 –30 000 par.
Flyttning: Arten är huvudsakligen stannfågel men i september och oktober vissa år förekommer flyttningsrörelser,
Häckning: Spillkråkan kräver mogen skog. Den mejslar på våren (mars-maj) ut ett stort bohål samt på hösten övernattningshål, i levande, döda och döende träd med stamdiameter i bröthöjd på minst 30 cm (asp) . 40 cm (tall). Arten häckar relativt ofta även i gamla bohål. Bohålan är 35-45 cm djup och med oval ingångsöppning (8-13 cm i diameter).
Den lägger 3-6 ägg i april till första hälften av maj. Ruvar 12-14 dygn. Ungarna blir flygga efter 24-28 dygn.
Föda: Spillkråkans föda utgörs av vedlevande insekter, myror, spindlar mm. Födosöker ofta lågt i träd, på stubbar mm gärna i rotrötad gran efter hästmyror.
Hot: "Omvandlingen" av äldre skogar med gamla grova och döda eller döende träd är ett hot mot arten t ex avverkning av gamla och sjuka trädindivider i sumpskogar. Spillkråkans missgynnas troligen starkt av stubbrytning. Genom minskning av populationen av spillkråka påverkas även andra fågel-, däggdjurs- och insektsarter som utnyttjar spillkråkans bohål negativt.
Arten är fridlyst i Sverige.
Övrigt: Spillkråkan gör stor nytta för andra arter genom att dess bohål utnyttjas för häckning och övernattning av t ex storskrake, salskrake, knipa, skogsduva, ugglor, kaja, stare, mård, ekorre och fladdermöss. Spillkråkeboträd knäcks relativt ofta av vinden i höjd med bohålsöppningen (tallar) varvid presumtiva slagugglestubbar bildas.
Större hackspett (Dendrocopos major)
Arten är vår vanligast hackspett men någon egentlig populationsuppskattning finns inte.
Flyttning: Arten är huvudsakligen stannfågel men vissa år förekommer invasionsartade flyttningsrörelser i augusti till oktober som kan nå mellersta och sydvästra Europa. Åter troligen i mars och april.. Vissa år berörs östra och sydöstra Sverige av invasionsrörelser från Finland och västra Ryssland från juli till september. Dessa invasionsartade rörelser har ett samband med tillgången på föda, framförallt grankottar.
Häckning: Större hackspetten hackar ut bohål i asp, al, björk, ek, och mindre ofta i tall, gran, bok, alm och lind. Någon gång häckar den också i holkar. De 5-7 äggen läggs huvudsakligen i maj och ruvas 12-13 dygn av båda föräldrarna. Ungarna blir flygga efter 20-25 dygn men matas ofta en vecka eller mer efter att de lämnat bohålet.
Föda: Större hackspettens föda består främst av virkesförstörande skalbaggar t ex barkborrar och långhorningar och deras larver, myror, bladlöss och andra insekter samt bär som t ex blåbär och lingon. Vintertid lever den nästan uteslutande av tall- och granfrö som hackas ut ur kottarna. Större hackspetten uppsöker gärna fågelbord med upphängd talg på vintern.
Hot: Arten är inte hotad i Sverige men den missgynnas precis som alla hackspettsarter av avverkning av äldre skogar och minskning av grova döda och döende träd med insektslarver som är viktig föda för ungarna den första tiden innan de är fullvuxna.
Arten är fridlyst i Sverige.