Varför försvann berguven?

Orsaken till berguvens försvinnande är något som Berguv Nord under åren arbetat med att ta fram fakta kring. Många faktorer under 1800- och 1900-talet har påverkat uvstammen negativt. Vad som har haft störst betydelse är alltid svårt att säga men helt klart är att uvpopulationen under perioden hamnat i en nedåtgående spiral där olika faktorer samverkat.

I ett restaureringsarbete som detta så är det viktigt att veta om hoten mot uven fortfarande finns kvar och i så fall försöka att parallellt med avel och återintroduktion av arten jobba med att undanröja riskmomenten för berguven.

Nedan följer ett antal artiklar som dels generellt ger insikt om vilka mekanismer som gör att djurarter minskar och närmar sig utdöende och dels förklarar varför berguven så drastiskt minskat i Norrland.

Bevarandebiologi
Göran Abel

När Berguv Nord startade sin verksamhet för 20 år sedan var det inte särskilt vanligt inom den akademiska forskningen att man ägnade sig åt frågor rörande utrotningshotade arter. Idag är läget helt annorlunda. "Conservation biology", till svenska ofta översatt till bevarandebiologi, har växt till ett eget starkt område i den biologiska forskningen. Man sysslar t. ex. med frågor om hur utdöenden går till, vilka mekanismer som verkar i små populationer och vilka slutsatser man kan dra ur denna kunskap vad gäller åtgärder för att bevara hotade arter. Även för oss inom Berguv Nord projektet finns en hel del kunskap att hämta. Mycket av den kunskap forskningen kommit fram till bekräftar att vi till stor del både tänkt och handlat rätt utifrån de förutsättningar vi haft, men naturligtvis finns det även en del frågetecken i vår verksamhet.

Utdöendevågor

Vi kanske först skall konstatera att det är högst normalt att arter dör ut. Den genomsnittliga livslängden för en art sträcker sig från en till några miljoner år. Tittar vi i backspegeln tillbaka i jordens historia hittar vi mängder med utdöenden, en del kontinuerligt under tidens gång, en del också koncentrerat till större utdöendevågor som t.ex. dinosauriernas undergång för 65 miljoner år sedan. Det som framförallt skiljer den nuvarande utdöendevågen från tidigare i jordens historia är dels att det går så otroligt fort - flera arter om dagen försvinner för alltid från jordens yta- dels att det nästan uteslutande beror på att en art -människan- breder ut sig på övriga arters bekostnad.

Det finns många orsaker till att populationer minskar i storlek, ibland bortom utrotningens gräns. De brukar delas in i deterministiska (oundvikligen ledande till populationsminskning) och stokastiska (eller slumpmässiga) faktorer. Till deterministiska faktorer kan vi räkna alla former av mänsklig störning, såväl riktad förföljelse som biotopförstörelse och biotopfragmentering genom en storskalig landskapsomvandling. Stokastiska faktorer kan vara tillfälligt ogynnsam väderlek eller större men ovanliga katastrofer (t ex skogsbrand) eller faktorer inom populationen själv som t.ex. en ovanligt sned könsfördelning. Gemensamt för stokastiska hotfaktorer är att de oftast har ganska liten betydelse i stora populationer, men kan vara förödande i små. Att vara sällsynt är så att säga ett hot i sig.

Biotopförstörelse - hot mot många arter

För berguven i Norrland har den riktade förföljelsen varit förödande, men för flertalet hotade arter är den storskaliga landskapsomvandlingen den stora boven. Det gäller då både det alltmer ensidiga jordbrukslandskapet och skogslandskapet med sina enorma arealer av hyggen och ensartade ungskogar. Man kan här prata om både en biotopförstörelse när ursprungliga biotoper försvinner och en biotopfragmentering när ursprungligen sammanhängande områden splittras upp. En art som mår dåligt i modern skog är tjädern som behöver tillräckligt stor areal av den varierade gammelskogen för att trivas och klara hela sin livscykel med olika sommar- och vinterdiet och födobehov för kycklingarna. En annan omtalad art är den vitryggiga hackspetten vars biotoper i Sverige - lövdominerad skog med mycket död ved- håller på att försvinna. Undersökningar visar att när andelen lämpliga biotoper i landskapet sjunker under 20 % blir populationen extremt sårbar. Andelen besatta revir sjönk från 60 % till 0 % när andelen lämpliga biotoper sjönk från 20 % till 8 %.

I ett fragmenterat landskap splittras populationen upp på en mängd små delpopulationer. En sådan uppdelad population brukar benämnas metapopulation. Utdöenderisken för en metapopulation är beroende både av förhållandena för varje delpopulation, men också av spridningen av individer mellan delpopulationerna. Chansen att en population skall undgå utrotning är rimligen bättre om den ingår i en större metapopulation jämfört med om den befinner sig helt isolerad.

I ett landskap kan det finnas biotoper av skiftande kvalitet, både av naturliga orsaker och genom människans påverkan. I goda biotoper kan många ungar födas och överleva och bidra till ett populationsöverskott om de kan utvandra till andra områden. I sämre biotoper kan det hända att den lokala reproduktionen inte förmår ersätta den naturliga avgången, och populationer i sådana områden blir därför beroende av invandring från bättre biotoper för sin fortlevnad. Man kallar sådana system med en engelsk term för "source and sink" -källa och vask, någon vedertagen svensk översättning har jag inte träffat på. Vi skulle måhända kunna betrakta våra avelsuvar som en "source"-population utan vars reproduktionsöverskott den vilda "sink"-populationen inte skulle ha överlevt.

Minsta levnadsdugliga population

Hur liten kan en population vara och ändå överleva? Frågan går naturligtvis inte att besvara, men man försöker ändå att göra uppskattningar av vad man kallar MVP, Minimum Viable Population - minsta levnadsdugliga population. Den går inte att uttrycka i precisa siffror, men man kan i bästa fall göra en statistisk beräkning av sannolikheten att en viss population skall överleva ytterligare 100 år. En del i det arbetet kan vara att försöka göra en överlevnadsanalys för en population, - PVA, Population Viability Analysis. Jag har aldrig sett någon sådan för berguv, men man har jobbat en hel del i västra USA med en mindre släkting, Northern Spotted Owl ("fläckiga ugglan"). Den lever i lite annan natur än berguven men har delvis liknande levnadsförhållanden. Den blir liksom berguven tämligen gammal och får - också likt berguven - få ungar vid varje häckning. Det finns datorsimuleringsprogram där man kan stoppa in olika värden på t.ex. kullstorlek, ungöverlevnad och vuxenöverlevnad. Det visar sig då att den faktor som har störst betydelse för populationens fortlevnad är de vuxna fåglarnas överlevnad. Det känns ganska logiskt. För långlivade arter med låg årlig reproduktion kommer det totala antalet ungar från ett par att vara starkt beroende av antalet lyckade häckningssäsonger. Slutsatsen för oss måste vara att skyddet av vilda häckningar måste ha fortsatt hög prioritet.

Genetiska aspekter

En annan fråga som diskuteras mycket när det gäller små populationer är risken för inavelsdepression. Olika djurarter är uppenbarligen olika känsliga för inavel, och man kan därför inte utan vidare sätta likhetstecken mellan inavel i sig och inavelsdepression. För att ha något att gå efter har man satt upp som en mycket grov tumregel att en population bör bestå av minst 50 individer för att undgå akut risk för inavel, och att den bör vara minst 500 för att bevara genetisk mångfald på längre sikt, inte minst för att ge möjlighet till en fortsatt evolution. Intressant är också att notera att man kan stöta på uttrycket "utavels-depression". En art med vidsträckt utbredning (som berguv) är ofta uppdelad i sinsemellan skilda populationer (ibland definierade som skilda raser) som är genetiskt anpassade till just sin miljö. Om individer från sådana skilda populationer sammanförs i häckning kan det föreligga en risk att avkomman får en genetisk mix, som inte är anpassad till någon av föräldradjurens miljö och därför får svårigheter att klara sig. I naturen är detta en osannolik händelse, men kan tänkas inträffa i uppfödningsprogram.

Hur stor är då en population om 50 individer? Frågan kan synas dum men är allvarligt menad. Populationsgenetiker pratar mycket om effektiv populationsstorlek, vilket vanligtvis är långt mindre än den faktiska storleken räknat i antal individer. För att få kläm på begreppet effektiv population måste vi först definiera en ideal population. Den ideala populationen kännetecknas bl a av jämn könskvot dvs 50/50 hanar/honor, fritt genflöde mellan alla individer, vilket innebär total promiskuitet eller i vart fall nya parbildningar varje säsong-, likstora ungkullar dvs alla honor bidrar med lika stor andel ungar till nästa generation. Den vilda berguvspopulationen avviker på samtliga punkter från en ideal population. Med tidigare förföljelse fanns det en klar övervikt på hanar. Uven lever i livslångt "äktenskap" och har därmed begränsad genblandning. Våra burhållna uvar har bidragit med fler ungar än den kvarvarande vilda stammen. Paradoxalt nog verkar alltså ett lyckat uppfödningsprojekt så att den genetiskt effektiva populationen blir mindre än väntat.

Mauritius tornfalk

För starkt hotade arter med mycket små populationer har man som regel inget val. Det gäller att rädda vad som går även med risk för förlust av genetisk mångfald. Det finns några arter som varit väldigt illa ute och där väl utgången fortfarande är oviss. En av världens mest sällsynta rovfåglar är Mauritius tornfalk. I början av 1970-talet räknade den som lägst 2 häckande par i det vilda, men genom en kombination av vård av den vilda stammen och uppfödning har den nu repat sig. Utsläpp av 286 ungar under en 10-årsperiod resulterade i en stam på ca 30 par 1992. Den är alltså fortfarande mycket sällsynt men den värsta akuta krisen tycks vara över.

Havsörnen i Skottland

Finns det andra sätt än uppfödning att rädda en hotad population? Ja, om det finns fler vilda populationer att tillgå kan det gå att ta ungar från dem och flytta. Havsörnen i Skottland utrotades helt i början av 1900-talet. Under ungefär samma tid som Berguv Nord har hållit på har man jobbat i Skottland med återinförande av havsörn. Under en 10-årsperiod har man fortlöpande tagit ungar (totalt 82 stycken) från norska vilda häckningar och släppt till ny frihet i Skottland. Nu har man återfått en självreproducerande vild stam som 1992 räknade 15 revir, varav 4 häckningar. Det här är väl ett alternativ som skulle kunna ha varit möjligt för berguv i Sverige, med tänkbara "föräldrapopulationer" i Finland eller norska kustlandet.

Förutsättningar för att lyckas med nyintroduktion

Vad krävs för en bra nyintroduktion? Med erfarenhet både från spontana nykolonisationer och av människan nyintroducerade arter (ibland med ekologiskt närmast katastrofala följder) kan man se några generella mönster:

- gruppen av nykolonisatörer får ej vara för liten, helst fler än 50 - 60 individer för att hålla tillräcklig genetisk bredd.

- den genetiska bredden gynnas av en snabb uppförökning av stammen efter nykolonisationen.

- en permanent etablering gynnas av en upprepad nykolonisation.

Varje utsläpp vi gör kan betraktas som en nykolonisation och jag tycker att vi i det här avseendet har haft en väl genomtänkt utsläppsstrategi och som med de förutsättningar vi haft knappast kunde göras på något annat bättre sätt.
 

En viktig del i ett praktisk arbete för artbevarande är bra inventeringar för att fortlöpande kontrollera populationsstorleken. Jag skall inte närmare gå in på inventeringsmetodik (alla som försökt inventera berguv kan instämma i att det tar tid och ofta lämnar osäkra resultat) men vill ändå här konstatera att det är ytterst viktigt med systematiskt genomförda inventeringar som går att utvärdera och bearbeta statistiskt för att vi skall kunna visa att vårt arbete gett resultat.

© Berguv Nord 1996-2012